I början av oktober var jag och syrran på Rhodos för en vecka fylld med träning. Det fanns en morgon som jag gärna skulle uppleva igen.
Den såg ut såhär:
Vi ställde klockan tidigt för att hinna uppleva solnedgången. Just den här morgonen verkade solen förbli täckt av moln, så vi dröjde kvar på rummet en stund till. Sedan hände något, det började ljusna och strålarna skymtade i horisonten.
Så vi greppade yogamattorna och klev ner till plattan där yogaklassen snart skulle starta.
Vi rullade ut mattorna och bara fanns till en stund. Så sprack molnen upp och solen bredde ut sig över horisonten. Och som den strålade.
Syrran bredde ut sig på yogamattan. Det är för övrigt något alldeles speciellt att ligga precis sådär, som att man brett ut kroppen över mattan och bara ligger. Gärna med havet nära såklart.
Så gjorde jag henne sällskap och vi mjukade upp kroppen medan vi väntade in resten av deltagarna.
Så följde en timmes mjuk yoga som hjälpte en att vakna till liv. Just det här kan vara det snällaste jag kan tänka mig till en kropp – att välkomna morgonen på mattan med lugna och ickekrävande rörelser.
Efter klassen gick vi ibland vidare till havet och doppade oss innan vi gick tillbaka till rummet, tog på torra kläder och attackerade frukostbuffén.
Det var så fint.